Äventyret Leptoceratops

Man vill ju förstås göra det där unika fyndet, så är det bara. Kanske skriva in sig lite grann i den svenska geologiska historien som ” Den Store Upphittaren” – Kollektorn med stort K! Jag får ofta frågan om vilket av mina fynd som jag rankar som mest värdefullt. Barn brukar ofta fråga om det går att värdera fossil i pengar. Det är inte helt lätt, visserligen är svenska fossil högt värderade i internationella sammanhang och det säljs lite på den inhemska marknaden. Jag antar att vackra trilobiter, ammoniter och reptilmaterial med svenskt ursprung, kan betinga höga priser. Likaså större samlingar som säljs i samlat parti. Danskarna har ett ganska bra system där staten löser in extra värdefulla fossil som upphittats. Ryktet säger att summorna kan vara ganska hyfsade. Fossilet ska vara unikt och ha ett visst utställningsvärde.

Ok, håller man på med fossiljakt under en längre tid så finns ju chansen att man finner något som är utöver det vanliga.
Sen är det ju i all ödmjukhet så, att det handlar lite om slumpen också. Tålamod, envishet och tränat öga är bra, med det skadar inte med en nypa tur, lite som i fiske!

Vi har hittat en mycket liten och unik mängd fossil från den lilla horndinosaurien Leptoceratops vid Åsen. Lämningar från dinosaurier är extremt sällsynta i vårt land. Vid Vallåkra i nordvästra Skåne har man visserligen hittat talrika avtryck i sandstenen och något omdiskuterat benstycke, dessa utgör för övrigt den totala summan dinosauriefossil från svensk mark.
Tänk dig själv, på uppskattningsvis över 100 ton genomsökta sediment fanns det 3 st tänder och 2 st kotor insamlat. Detta material samt ytterligare 2 tänder från en annan fyndlokal utgjorde den totala volymen av fynd på svensk mark från dessa djur. Fynden insamlades under tiden 1990-2004 och publicerades genom The Paleontological Association under titeln: The first Neoceratopsian dinosaur remains from Europe.
Det kändes stort, jag hade haft turen att hitta en av tänderna.
Vi skrällde lite och det faktum att det rörde sig i Europeiska sammanhang gav lite extra tyngd åt det hela.

År 2010 var vi på plats igen på Åsen efter ett ganska långt uppehåll. Jag och Johan sitter bredvid varandra vid siktdammen och plötsligt ser jag ett litet men ganska välbevarat ben som ligger i min spann. Först så tror jag att det är en liten mosasaurie eller sköldpaddskota, detta är fynd som vi stöter på lite då och då. Lärd av tidigare misstag vet jag att inte ta ut segern i förtid, fyndet ser spännande ut men kan givetvis vara mindre exklusivt än vad jag nu hoppas på. För att spexa till det hela en aning, sträcker jag fram fyndet mot Johan och säger lite uppgivet – Å vá f*n ä nu det här då?
Johan har imponerat många gånger tidigare och nu gör han det igen. – Landlevande! Syns tydligt på formen.

Sekunderna senare förstår vi att vi just funnit ett fingerben från en landlevande dinosaurie, definitivt det första och enda på svensk mark och sannolikt även skandinavisk.

Det känns ju en smula omtumlande, att få hitta något som ingen annan hittat förut!

En försiktig gissning gör att vi antar att det rör sig om Leptoceratops eftersom vi tidigare hittat tänder och kotor på samma plats. Kanske var det så att de stora öarna i krithavets skärgård kunde hysa en landfauna av småvuxna dinosaurier.
Då tänker man ju att om det fanns växtätare, borde det ju finnas köttätare. Inga fynd bevisar det ännu, men jakten fortsätter!

Hade detta ben hittats i Danmark hade det sannolikt utbetalts en inlösningssumma.

Fyndet är givetvis donerat till Lund och väntar på att få bli beskrivet i sitt rätta sammanhang.

Det hade ju varit en riktig juvel i min samling, men enligt den överenskommelse som jag har med forskarteamet från Lund så donerar jag de fynd som har ett speciellt vetenskapligt värde.

Mig veterligen har det aldrig kommit till konflikt eller provats juridiskt om ett av amatör upphittat värdefullt fynd förvägrats tillkomma vetenskapens fromma.
Att överlämna fynd av denna kaliber har alltid varit naturligt inom paleontologin.

Så blir man ju hedrad och omnämnd i artikeln så småningom.
Ett annat hederstecken är att få ett släkte eller en art uppkallad efter sig. Då är man verkligen hemma!

Kan tänka mig ”lindgreni” eller ”philiphi” eller nå´t sånt.
Värt att kämpa för.

 

Tillbaka till Fossilforum Start